Normer och handikapp

Gammalt inlägg, men bra.. tycker jag i varje fall. Och det är kanske vad som räknas?

Jag tänkte skriva ett långt inlägg om normen att vara fullt funktionell.

Men något sådant blev det inte, för jag är för trött.

Men, jag tänker i varje fall säga att jag är så förbannat trött på att jag är den som måste anpassa mig. Det är jag som måste flytta mig närmare, det är jag som måste vrida huvudet ur led för att någon pratar bakom mig. Det är jag som måste förstöra den mysiga stämningen genom att be dem tända lampan när jag inte kan läsa på läpparna. Det är jag som alltid måste sätta mig med fönstret i ryggen för att kunna se den som pratar. Det är jag som måste säga, nej vi sitter inomhus och har möte. Ute i den underbara solen så bullrar det alldeles för mycket från vägen.

Det är inte den som pratar som ska ställa sig så att jag ser?

Det är inte organisationer som säger sig jobba för ”alla kvinnor”, ”alla ungdomar” som ska skaffa sig en slinga för att jag skall kunna vara delaktig i kampen för dessa alla? Jag undrar vilka dessa alla är, jag räknas uppenbarligen inte dit.

Det är jag som måste maila och säga till, ”hej, jag är lite speciell, jag har lite speciella behov.” Precis som 1 miljon andra i det här landet men ändå (det är bara gamlingar så det gör inget).

Jag lyssnade på en debatt en gång och en kvinna ur publiken frågar hur man kan begära av folk som faktiskt engagerat sig att de skall arbeta aktivt för att inkludera även andra i organisationen. Alla har ju faktiskt inte ett intresse i det. Nej men visst, säg att du representerar vita, medelklasskvinnor från storstan så kan du göra det. Men säger du någonsin att du representerar alla kvinnor så ingår jag tyvärr också i den gruppen. Och då lilla vännen, råkade du utesluta mig. Det var ju synd, tur att du inte ser mig. Eftersom jag inte kommer till era möten. Då slipper du ju skämmas för att jag inte kan vara med på samma villkor som dig. Bara för att du inte orkar inkludera alla.

Kan ni inte någon gång faktiskt inse att det är inte så förskräckligt omöjligt och läskigt att inkludera oss som inte passar in i normen? Vi bits inte.

Nu blev det visst ett långt, argt inlägg istället. Men ja, jag är faktiskt arg. Och det tänker jag fortsätta vara.

Annonser

~ av litensak på september 20, 2009.

 
%d bloggare gillar detta: